Herbert William Weekes (fl. 1864 - 1904) was a well-known British genre and animal painter of the Victorian Neoclassical period who specialized in portraying animals in humorous, human-like situations. Weekes was born ca. 1842 in Pimlico, London, England to a prominent artistic family: the youngest of five children, his father, Henry Weekes, Sr. (1807 - 1877), was a sculptor and Royal Academician; his brother, Henry, Jr. (fl. 1850 - 1884), was also a genre painter known for his animal studies; and his brother, Frederick (1833 - 1920), was an artist and expert on medieval costume and design. Weekes appears to have used his middle name, William, for all but formal purposes. He lived and worked for most of his life in London, at 21 Oppidans Road, Primrose Hill. In 1865, he married Caroline Anne Henshaw (born ca. 1844), of Hammersmith. "Suspicion (ca. 1900)", oil-on-canvas "Fowl Talk", oil-on-canvas Weekes' signatureKnown as an animal and genre painter of the Victorian Neoclassical style, Weekes' work was popular, and helped expand 19th century animal painting from its traditional role of simply recording beasts into a way of reflecting human life. He frequently personified animals and placed them in situations particular to humans. His work shows a sensitive understanding of his subject matter, and part of his success in capturing the peaceful country atmosphere depicted in so many of his paintings lay in his affection for it. He was greatly influenced by one of the foremost animal painters of the nineteenth century, Sir Edwin Henry Landseer. Weekes contributed illustrations for The Illustrated London News in 1883, and exhibited extensively in various London and provincial galleries. His works were well received - although not by everyone: a contemporary wit described his paintings as eWeekes' Weak Squeakse.  Related Paintings of Herbert William Weekes :. | Watson and the Shark | Evening Prayer | Les Vessenots a Auvers | The Entombment | Study of fallen tree trunks,Bolton,Lake George |
Related Artists:
Charles Jervas
Charles Jervas (c. 1675 - 1739) was an Irish portrait painter, translator, and art collector of the early 18th century. Born in County Offaly,Ireland around 1675, the son of John Jervas and Elizabeth, daughter of Captain John Baldwin of Shinrone Castle & Corolanty, High Sheriff of County Offaly. Jervas studied in London, England as an assistant under Sir Godfrey Kneller between 1694 and 1695. After selling a series of small copies of the Raphael Cartoons circa 1698 to Dr. George Clarke of All Souls College, Oxford, the following year he travelled to Paris and Rome (while financially supported by Clarke and others) remaining there for most of the decade before returning to London in 1709 where he found success as a portrait painter.
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
After Francisco de Goya
Francisco Jose de Goya y Lucientes (30 March 1746 - 16 April 1828) was a Spanish romantic painter and printmaker regarded both as the last of the Old Masters and the first of the moderns. Goya was a court painter to the Spanish Crown, and through his works was both a commentator on and chronicler of his era. The subversive and imaginative element in his art, as well as his bold handling of paint, provided a model for the work of later generations of artists, notably Manet, Picasso and Francis Bacon.